SÅ LYDER LÖFTET.Man ser in i hans blick, så övertygande, maktfull, utan skuld, ty blåtirorna syns ju inte särskilt väl - där dolda under håret -- egentligen har man knappast något bevis för våldet och nu vill han aldrig slå mer.
Han säger: Egentligen är jag bara en godmodig leksakselefant. Jag dansar och skämtar lite för er. - Jag är barnhemsunge. Så nu tycker ni väl illa om er clown. Skall jag gå?
Skall vi be honom lämna? Barnen ser på mig. För några minuter sedan gjorde han clownstreck för oss. Skall vi då bara jaga ut den som varit olycklig i sin barndom?
Hur hårt slog han egentligen? Det var mest hot. Han satt där med geväret, mamma hade blod i ansiktet, men som han sa - Ursäkta att jag var lite hårdhänt. Jag kom visst för nära ett blodkärl. Jag älskar er. Har aldrig älskat förut. Ni är mitt liv. - Kastar ni ut mig nu, för en blåtiras skuld?
Mamma - det är synd om honom, säger barnen. Ja, tänker mamman. Det är synd om en man som varit ett barn som aldrig blivit älskad. Vi glömmer våldet. Det var ju inte så farligt. Inte några brutna ben. Ingen som dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar