DET SKALL STYRKA TILL FÖR ATT LEVA MED EN MISSHANDLARE.

DÅ JAG KOM TILL SVERIGE 1983, VAR MYTEN DEN ATT SLAGNA FRUAR VAR SVAGA KVINNOR.

Det vill jag säga er: Den som skall tåla stryk och samtidigt bära fram en man som lipar över sina missgärningar och måste ha tröst - hon får vara en riktig Tarzan.

MISSHANDLAREN HAR INTE VALT UT EN SVAG KVINNA. HAN HAR VALT EN STARK DAM SOM KAN BÄRA HONOM GENOM ELD, VATTEN OCH ÖVER BERG.

Han har träffsäkert hittat en kvinna med stor empatisk känsla, en god människa som vill alla väl.
"Du är en god människa", sa min make. Sen är det upp till frun att oavbrutet bevisa detta.

Så enkla är banden mellan misshandlaren och offret. Han missbrukar hennes varma hjärta, helt samvetslöst.

Tjocka böcker har skrivits om komplicerade band mellan förövare och offer. Genusdoktorander har skapat så krångliga "beroende-flätor" så recepten inte går att förstå för någon. En vetare utan egen erfarenhet, kan krångla till det mest självklara, till rena vis-vas och orimlighet.

MIN BEDÅRANDE DRÖMDA MODERLYCKA.

HAN: DU ÄLSKAR DINA BARN MER ÄN MIG.

Full av fasa erkände jag inuti mig: JA. Jag älskar mina barn mer än jag älskar denne man som behöver mig över allt på jord. Utan mig är han en oälskad unge letande efter kärlek.

Han har aldrig haft en riktig mor. Hon älskade sin man mer än honom.
Vem är då jag? Stöter jag bort en man som inte fått kärlek?
Älskar bara mina barn? Är jag så kall i hjärtat så jag enbart kan älska mitt eget kött och blod?

Mina barn: Jag vågar inte visa er att ni är först i mitt hjärta.
Jag får inte lov att förstöta en man som aldrig varit sin mors käraste.

JAG SKALL ALDRIG SLÅ ER MER.

SÅ LYDER LÖFTET.
Man ser in i hans blick, så övertygande, maktfull, utan skuld, ty blåtirorna syns ju inte särskilt väl - där dolda under håret -- egentligen har man knappast något bevis för våldet och nu vill han aldrig slå mer.

Han säger: Egentligen är jag bara en godmodig leksakselefant. Jag dansar och skämtar lite för er. - Jag är barnhemsunge. Så nu tycker ni väl illa om er clown. Skall jag gå?

Skall vi be honom lämna? Barnen ser på mig. För några minuter sedan gjorde han clownstreck för oss. Skall vi då bara jaga ut den som varit olycklig i sin barndom?
Hur hårt slog han egentligen? Det var mest hot. Han satt där med geväret, mamma hade blod i ansiktet, men som han sa - Ursäkta att jag var lite hårdhänt. Jag kom visst för nära ett blodkärl. Jag älskar er. Har aldrig älskat förut. Ni är mitt liv. - Kastar ni ut mig nu, för en blåtiras skuld?
Mamma - det är synd om honom, säger barnen. Ja, tänker mamman. Det är synd om en man som varit ett barn som aldrig blivit älskad. Vi glömmer våldet. Det var ju inte så farligt. Inte några brutna ben. Ingen som dog.

TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT -

JAG FYLLDE TOLV OCH MIN FARMOR SA:

"Då jag var tolv, dog min far. Sedan fick vi mycket trevligare."

På sent 1800-tal hände detta.
1864 upphävdes lagen om Husagan i Sverige. I den ingick Kvinnoagan. Den innebar mannens rätt och plikt att med ord och våld och kroppslig bestraffning fostra sin hustru till underlydnad.
Kvinnoagan instiftades redan på vikingatiden, men utvidgades med kristningen av de nordiska länderna. Med reformationen fick mannen än mer rätt att hota, slå och skrämma sin hustru till lydnad och underkastelse.

Kvinnors liv var mannens ägodel. Hennes jordiska gods bestämde mannen över. Barnen tillhörde mannen. Kvinnor fick ej lära läsa eller skriva. Kvinnor hade ingen rätt till utbildning.

Om en kvinna var väldigt hårt "bestraffad", i den grad att det medförde döden, eller omänskligt misshandlad och torterad, kunde mannen ställas inför rätta. Hon kunde få skilsmässa och hennes närmsta manliga släkting tog över förmynderiet av henne.
Se detta: Kvinnor var omyndiga! Hela livet! En man var kvinnans huvud. Utan en man var hon utan värde. För 70 år sedan, kunde en kvinna inte få ett lån till egen verksamhet, utan att hennes manlige förmyndare skrev på!
Vi har varit omyndigförklarade i tusentals år.
Med denna underkuvade ställning i bagaget kämpar vi nu för jämställdhet och frihet från AGAN. Bestraffningen - som nu heter : Mäns våld mot kvinnor.

SÅ FRUSET I ENS HJÄRTA, NÄR DEN SOM ÄLSKAR EN INTE GÖR DET.

SE, DÄR GÅR HON SOM INGEN ÄLSKAR.

När mannen är full av spillopper och skoj och frun ser grå, trist och inbunden ut, då måste det vara fel på henne, va? - Hon drar nog ner honom. Hon är nog inte bra för honom. Och han skämtar och är kul typ.

Hon går bakom huset och gråter. Eller sätter sig som överklassfruarna i bilen hos chauffören, lipar medan mannen festar, för han är rolig och hon tråkig.
Som hon önskar att hon vore en muntergök som han.
Men nej, hon är inte mycket att hänga i granen. Inte ens när blåtirorna slutat ömma där de inte syns.

NÄR MAN SER SIG TILLBAKA

SÅ HAR MAN FAKTISKT FÅTT PÅ KÄFTEN.

Och sårad, förnedrad, förtvivlad och missförstådd, det är man i många år. Förbannad dessutom.
Så arg, så man nära mister pusten och får magknip - och vet ni varför?
Om man säger : "Jag fick stryk," då frågar alltid någon:"Men varför lämnade du inte?"

Läses: Du som utsatts för våld, hamnar i förhör, där du faktiskt är den anklagede. Du står som misshandlad och sliten inför rätta och hittar inte de förlösande orden, de som får folk att begripa att den som får på flabben faktiskt inte är skyldig.

Och sen händer det sig så, att enbart dödssiffror verkligen räknas i denna rättegång.

Fast orden är värst. De är så snediga, så väl uttänkta av gärningsmannen, så de har egen rubrik: HJÄRNTVÄTT, rankat bland de värsta på FNs skala över tortyr.

Ord gör ont. Blåmärken läker. Orden går aldrig ur, för de sitter i alla hålrum i hjärnan. Fräter likt svavelsyra till evig tid.